.

.

This is a creative blog!


Jewelrydesign, Illustrations, Webbdesign and inspiration. and some other stuff.

My name is Sandra and I'm a self-employed jewelery designer and artist. I'm also a student, studying towards a degree in Information Architecture specialization Web Content Manager and Designer. Currently living in Stockholm/Sweden.




söndag 29 augusti 2010

I kaninhålet

Nere i kaninhålet gäller inte världens lagar. där finns inget som kallas sunt förnuft.

När man har legat där nere och sprattlat ett tag så glömmer man snart vad som är upp o ner o bak o fram.
Allt rinner i sid leds o man kan inte få stopp på strömmen. fiskarna simmar åt fel håll o man undrar vad fan det är som står på.
Kanske är det dags att omfamna galenskapen. säga att; "ja, detta är helt galet, jag är galen, allt är helt jäkla galet o det är okej".
men... egentligen?

Det är när man inte inser att man är galen, som man är det. men när man inser att man är det och tycker att det får vara okej.. vad är man då? finns det ngn diagnos för det? bara allmänt jävla sepe kanske?

Folk skulle säga att man ska sätta i sig lite magiskt växa-o-bli-stor. så stor att man plötsligt växer upp till skyn. men tänkt om man fastnar i öppningen? vad händer då?

JO, det blir epic fail 2000. det är vad som händer. o det slutar inte hända. det finns inget stop på epic fail 2000. det bara rullar på, har sitt eget liv. jag ser på med förundran.

Välkomna på cirkus för att beskåda!



torsdag 26 augusti 2010

Adobe Illustrator i mitt ♥

Ritar, käkar popcorn och lyssnar på minor majority (eller ja, nu sitter jag ifs o vrålar med till eminem, rihanna - love the way u lie !).
M
en nu tappade jag inspirationen helt. jag har kört fast. det går inge bra. i lost my flow. men jag ska försöka göra klart den.. och inte lämna den halvfärdig som allt annat.

Är sugen på o börja rita förhand igen. Jag var riktigt kick ass på
det när jag var yngre. om man får lov att säga så om sig själv.

Önskar att jag hade en riktig jäkla stol. bara man sneglar lite på den så känner man sig som den där kvinnan som födde barn igår vid 04:23.





Lite gammalt illustrator tjaffs som jag hitta... Håll till godo! :


Fruktansvärt fyndiga saker

Lyssnar på konstig musik o ritar konstiga och fruktansvärt fyndiga saker i illustrator. ja, sådär fyndig som man bara kan vara när man lider av sådan sömnbrist att man knappt minns... minns ngnting!
sådär fyndig att man blir riktigt stolt över sig själv, men eg tycker att det är lite pinsamt men hemlighåller det för sig själv.
men så ska det väl också vara ibland!

uuhuhhhdhd.. slå mig över huvudet med ngt hårt så jag deckar, tack

En stekpanna på beställning... tack

onsdag 25 augusti 2010

Vissa slipper undan

I vilken utsträckning är det meningen att man ska förstå andras problem?
När går man från att förstå andra, till att kränka sig själv?
Hur mkt ska man låta passera?

Ska inte alla människor ta lika mkt ansvar för att hålla världen ren från skit?
Varför är det så att vissa slipper undan detta och får lov att lägga över sitt egna ansvar på andra som får bära dubbelt upp?

Finns det en gräns för när det längre inte är okej och var går isf denna?
Så länge man ger ngt till människor så mörkas allt det man också tar. Varför är det så?
Finns det en viss % som man måste ge för att sedan bli tilldelad en motsvarande % som man får ta?
Hur skulle världen se ut om alla tog vara på den tilldelade % av skit man är tillåten att spy ut?

Jag kanske skulle lägga mig på marken o skrika, slå runt omkring mig och kasta sten på folk. Och vänta på att ngn kommer och lyfter upp mig o säger att ”Det är okej, jag förstår dig”.

Man kan inte kasta ett litet barn i diket, för det vet inte bättre. Men meningen är väl att det ska lära sig vad som är snällt och vad som inte är snällt. Inte att man ska fortsätta vara ett barn och skrika, bråka o kasta sten. Det är meningen att det ska växa upp och utvecklas. Inte invecklas.
Inte särbehandlar man barn, men varför särbehandlar man vuxna?

Förlåt, men det här gör mig bara så jävla förbannad.
Folk har sina problem, det kan jag förstå. Men ngn jäkla gång är det ju faktiskt dags att ta tag i dem!

tisdag 24 augusti 2010

Den bästa frågan man kan ställa sig själv

Den bästa frågan man kan ställa sig själv vid ett beslut; ”Kommer det här att göra mig lycklig?”
För det är väl egentligen det som allt handlar om?
Allt som inte får svar JA på den frågan borde man antingen lämna, acceptera eller förändra. Vanligtvis slår de ut varandra och vad man har möjlighet att göra blir plöt
sligt väldigt klart.
Och ngt annat som är klart; det är omöjligt att göra mer än en av dessa 3 åt gången.

Materiella ting, framgång, berömmelse och andra yttre omständigheter har förmågan att göra en både lyckligare och olyckligare, men inte lycklig eller olycklig.

Är det inte så väldigt
barnsligt att man lägger ansvaret på den yttre världen, ist för på sig själv?
Är det inte ett sån väldig slöseri med tid att ständigt sträva efter morgondagen?
Morgondagen besitter inte lösningen. Morgondagen skapar inte sig själv, den skapas av dig. Alltså sitter du på lösningen. Varför släpps den inte fram?

Hat skapar mer hat. Både som man själv projicerar på andra och som andra projicerar på dig.
Karma, what goes around comes around, som man bäddar får man ligga, du skapar din egen verklighet.

Men varför är det en så jobbig sak att ta till sig? När det egentligen
är det mest befriande som finns.
Är det ovissheten om hur man ska gå till väga? Är det rädslan för att misslyckas?

Det modigaste som finns är inte att visa sin styrka, att klara av att hävda sig inför andra, att klara av att ta plats. Det modigaste som finns är att visa sårbarhet, visa sina svagheter.


Ödmjukhet, respekt, vänlighet, kärlek. Inte högmod, ringakt, ar
rogans, nonchalans.




måndag 23 augusti 2010

Förnekande

"En ovilja till inre förändring följer alltid på en önskan om att förneka."

"Alla gör ni det i mer elle
r mindre grad - förnekar. Förnekande är er tids avgud. Att välja förnekande är att välja bort medvetenheten. Om ni inte är medvetna kommer ni inte att vara obegränsade och fria.

Det kommer alltid att finnas omedvetna hinder som står i vägen för det du önskar uppnå. Därför är det viktigt att du ökar din självkännedom så att du kan fatta dina beslut utifrån en annan kunskap, en inre sådan. Förnekande skapar konflikt inom dig eftersom din medvetna vilja ofta säger ngt helt annat än din omedvetna.

Därför är det viktigt att du lär kä
nna dig själv och upptäcker var dina viljor strider mot varandra. Endast då kan du komma ur konflikten. När du ser att din yttre värld speglar din innersta vilja finns det inte längre ngn konflikt. Då är du i frid med dig själv och din omgivning."
~ Healing från visdomens källa




söndag 22 augusti 2010

Jag fick aldrig lära mig..

Vad hade hänt om man faktiskt hade kunnat se in i framtiden?
Hade livet blivit fruktansvärt tråkigt, eller hade det varit en ren pina att ta sig ur sängen på morgonen?
Kanske borde man ist landa ngnstans inte så långt bort och säga; Tack gud för intuition!
Men varför är den så svår att lyssna på?

Vi skulle aldrig få för oss att ignorera ngt huvudet eller hjärtat säger, men magkänslan.. magkänslan får ofta det sista ordet, om ngt alls.
Jag fick aldrig lära mig när jag växte upp att det ens fanns ngt som hett
e intuition. Så kanske tar det nga år innan man kan fastslå att den faktiskt funkar lika bra som den överanalytiska hjärnan och det orationella hjärtat. Faktiskt bättre t.o.m.

Krocken mellan dem 3 har orsakat mkt förvirring på senaste tiden. Jag undrar hur det hade blivit om jag direkt hade gjort och sagt vad jag kände var rätt. Om jag direkt hade satt ner foten. Ist för att tassa runt det som en katt runt het gröt. Nu får jag ist tassa iväg med svansen mellan benen..

Ska man eg. dra täcket över huvudet dag ut o dag in, över ngt som man alltid har känt på sig?
Borde man inte varit förberedd?

Hoppet är det sista som dör.. och om det är en ngt som kommer från hjärnan, hjärtat eller intuitionen vet jag ej. Men jag vet att det kan vara en förbannad jäkla pina ibland.
Jag önskar att man kunde sluta hoppas.. och bara veta.

Men kan man argumentera för ngt bara för att man "känner det på sig"?



onsdag 18 augusti 2010

Lögnare: Att skona sitt eget skinn

Kan det gå så långt att man ljuger så mkt att hela ens allt plötsligt blir endast en produkt av alla lögner.
Kan det
gå så långt att man ljugit så mkt för andra att det går på automatik.
Kan det gå så lång
t att man ljugit så mkt att man tillslut börjar ljuga för sig själv.
Att man glö
mmer bort vem man är och i sina egna ögon ist börjar bli lögnerna.

Varför börjar man ljuga.
dålig karaktär? dåligt sjä
lvkänsla? dåligt självförtroende? lågt egenvärde? rädsla? ren ondska?
Är det detta som får en a
tt dra en lögn för att skona sitt eget skinn.
Kastar man bort sig
själv lika mkt som man kastar bort andra?
Vem mår värst. den som
ljuger, eller den som får höra på det?

Kan man finna plats nog i hjärtat att ens bry sig över hur en lögnare mår, när de inte bryr sig över hur andra mår?

Jag kan iaf säga s
åhär mkt; de borde gå runt med en varningslampa på huvudet. Och må ägg i brevlådan och återkommande gonorré drabba dem.




(finns inget o göra på jobbet. i so bored i die soon..)


onsdag 11 augusti 2010

”Som när man inser att man precis suttit i hundskit ... "

Inatt började mina föräldrars hus brinna. I mitt huvud, det vill säga. Innan brandkåren kom skulle jag springa ner till skogen och gömma pappas marijuana odling. Och jag hade inga byxor på mig. Pappa verkade inte låta det röra honom så mkt i ryggen. ”Jaha, nu brinner skit huset ner också”. Det hann det dock aldrig göra förrän jag vaknade.

Det enda jag med säkerhet vet om drömtydning är att ett hus representerar sig själv. Sen är resten eg. ganska enkelt att lista ut.. med lite fantasi.

Jag står hårt fast vid att jag hellre gör saker som jag ångrar, än ångrar saker jag
inte gjort. Men just nu kan
jag gå åt båda hållen.

För nästan exakt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg med titeln ”Som när man inser att man precis suttit i hundskit, men har ett extra par byxor i väskan”. Jag önskar att jag skulle kunna känna sådär nu också. Men mina extra par byxor finns inte i väskan. Jag glömde bort att packa ner dem!
Jag trodde inte att jag skulle behöva dem så här mkt. Men man kan ju faktiskt inte gå runt o se ut såhär. Så.. var fasen är mitt extra par byxor?